Olika sätt att se på världen
22 maj 2011, Per Ribbing

 

Att se sig själv utifrån…

Det är ofta jag läser Lena Anderssons krönikor i DN med stor behållning. Så även idag: http://www.dn.se/ledare/kolumner/jordens-feber

Men idag skulle jag vilja tillföra en viktig insikt jag fått, en AHA-upplevelse. Jag kommer att maila Lena och hoppas att även hon får den, AHA-upplevelsen alltså.

Det handlar om att ställa sig utanför sig själv och se sig själv, och sina handlingar, och värdera dem logiskt och rationellt. Lena skriver sin krönika utifrån det vanliga perspektivet; inifrån sig själv. Men inifrån sig själv ser man bara alla andra. Inifrån sig själv ser man inte och kan inte logiskt och rationellt bedöma sina egna handlingar.

Jag tänker så här: rita gärna upp några streckgubbar på ett papper. En av dem är du. Lena och vi delar insikten om att alla måste förändra sina rutiner och beteenden för att undvika de värsta klimatkatastroferna. ”Alla” är förvisso inte korrekt, många människor lever redan på en hållbar nivå av resursuttag, men i alla fall minst ett par miljarder människor måste i grunden göra nya val och ändra sina liv. Vi måste bryta vårt beroende av fossil energi. Denna insikt är absolut grundläggande. Har man inte fattat allvaret i klimatfrågan är mitt resonemang helt överflödigt och endast av akademiskt intresse.

Du är som sagt en av streckgubbarna. Nu har du två val att betrakta situationen; antingen inifrån dig själv eller från en position utanför dig själv. Ser du på de andra från det egocentrerade perspektivet kommer du tyvärr väldigt lätt fram till den enligt min mening felaktiga, och i förlängningen katastrofala, slutsatsen som Lena Andersson skriver om: "vi måste vakta på varandra så att inte bara jag uppoffrar mig."

Den slutsatsen följer alltså av att man ser egocentrerat på världen omkring sig. Om man istället ser på sig själv (och alla andra) med ett utifrån-perspektiv så ser man förvisso att ”de andra” inte gör allt det som måste göras men – och här ligger poängen – man ser också att den enda streckgubbe man kan bestämma över är sig själv. Och om man nu har den grundläggande insikten att ”alla” måste förändra sig, så måste man ju förändra den enda streckgubbe man kan förändra, nämligen sig själv! Och nu kommer (förhoppningsvis) AHA-upplevelsen: tänk nu att de andra streckgubbarna ser på dig med det egocentrerade perspektivet, då måste du ju förändra dig, annars blir din icke-förändring en orsak och anledning till att de andra väljer att inte förändra sig.

Allt detta ser man om man byter perspektiv. Antingen är man egocentrerad och förändrar sig inte förrän alla andra gör det – det sättet att se på världen leder till total katastrof, tveklöst – eller ser man på sig själv med ett utifrån-perspektiv (antropocentriskt perspektiv). Då ser man att eftersom den enda person jag kan bestämma över är mig själv, så måste jag förändra mig själv. Det perspektivet och den slutsatsen är det enda som räddar världen till våra barn, för, som Cree-indianernas fina ordspråk säger: ”Vi har inte ärvt Jorden av våra föräldrar, vi bara lånar den av våra barn”.

/Per Ribbing

 





 
Namn:

Din väns namn


Din väns e-post
Ditt namn


Din e-post

Hälsning till din vän